Call of Cthulhu PS4 recension: Treading a fine line between Lovecraft and hate

Inverkan av H.P. Lovecraft om modern skräck kan inte överskattas.



Närhelst ett tv -spel skrämmer dig med en vridande, tentaklad monstrositet från en annan värld; när du ryser över berättelsen om någon fanatisk präst som låter deras kropp vara grotesk vriden och deformerad i deras mörka guds ära; närhelst du störs djupt av berättelsen om en visionär författare som är vansinnig av hans insikter; vet att alla dessa helvetesvisioner först kröp ur sinnet på Rhode Islands mörkaste son, för ungefär ett sekel sedan.

Överskattad, underskattad, genialisk, avskyvärd rasist; Lovecraft har kallats för många saker, och allt med viss motivering. Men styrkan i hans arv kan inte förnekas.

Även de människor som inte lätt känner igen namnet & lsquo; Cthulhu & rsquo; kommer att känna till likheten till Lovecrafts kolossala, bläckfiskhuvudspräst.

Det är en bild som återkommer, tillsammans med många av hans andra favoritteman (inavlade fiskebyar, forntida civilisationer, tvådimensionella resenärer som trotsar mänsklig förståelse) genom otaliga videospel, inklusive Bloodborne, Doom, Quake, Dark Souls och Resident Evil, för att nämna några av de mer igenkännliga inkarnationerna.



Men trots detta överflöd av hyllningar finns det förvånansvärt få spel som direkt refererar till verk av Lovecraft.

Så som ett stort Lovecraft -fan har det varit med en svullnad av förväntan som jag har hållit koll på det senaste Call of Cthulhu -spelet, i hopp om att Cyanides anpassning äntligen kommer att göra rätt för mytos.

Produktionen ståtar med en imponerande röstgjutning, en utsökt otrevlig inställning och några pirriga släpvagnar, så när spelet laddades klart och menyskärmen fick mig att trycka på X för att gå in i galenskapen, visste jag direkt att jag var i säkra händer/klor /tentakler.

Spelet börjar med att presentera oss för det problematiska detektivet Edward Pierce när han pottar runt på sitt kontor och spritar och muttrar om militära tragedier i hans förflutna.



Den efterlämnade faren till en död kvinna besöker honom i hopp om att anställa Pierce för att avslöja mysteriet kring hans dotters död på den lämpligt olycksbådande Darkwater Island (vad förväntar sig folk att hända när de ger en plats ett så läskigt namn?) , med en av hennes skrämmande målningar som enda ledtråd.

Detta är startskottet för en fullständigt dum men gripande handling som lyckas hålla en övertygande takt, samtidigt som den behåller ett inslag av intriger fram till de sista kapitlen, och sprinklar Lovecraftian -karaktärer, platser och andra klyschor hela tiden med smittsam glädje (förvänta dig att stöta på outtalbara asylrum , förbjudna böcker, sura sjökaptener, mystiska artefakter och, fel, båtlaster med fisk).

Som ett Lovecraft -fan känns det som en glädjefylld fest; som icke-fan tror jag att spelets överklagande kommer att bero på om du gillar dess inställning och karaktärer.

Inställningen är särskilt stark, med Darkwater Island innesluten i dimma, oljelampor som kastar en kuslig smaragdglöd över de förfallna byggnaderna och massor av valben (seriöst, jag har inte spelat ett grönt spel sedan det första Metal Gear Solid).



Call of Cthulhu PS4 recension

Call of Cthulhu PS4 recension (Bild: FOCUS HOME INTERACTIVE)

De avlägsna ljuden av berusade sjömän & rsquo; shanties, baleful chanting, knarrande golvbrädor och dylikt sätts ut på expertis, vilket skapar en stark obehagskänsla som genomsyrar spelets dystra miljöer.

Den här stämningen ökar ytterligare (inga fler nautiska ordspel, jag lovar) av röstskådespelaren.

Även om karaktärerna mestadels är endimensionella stereotyper är sångprestationerna tillräckligt bra för att fylla i dem, och jag befann mig verkligen bry mig om situationen för några av dem, särskilt den godmodig officer Bradley och den bryska, sura huvudpersonen Pierce själv.

Spelet förtjänar också ett hedrande omnämnande, eftersom utvecklarna helt klart har försökt att uppnå en känsla av variation hela tiden, varje kapitel introducerar en ny mekaniker som sträcker sig från jaktobjekt till smyg till förstapersonsskytte.

Brottsplatsutredningssegmenten är särskilt roliga, med Pierce som rekonstruerar en scen från de ledtrådar som finns kvar; även om jag inte kunde hjälpa att tro att The Vanishing of Ethan Carter gjorde det bättre.

I själva verket var det förmodligen min övergripande känsla när jag spelade igenom det här spelet: en imponerande mångsidig upplevelse, men varje element har blivit bättre levererat av andra titlar.

Call of Cthulhu PS4 recension

Call of Cthulhu PS4 recension (Bild: FOCUS HOME INTERACTIVE)

Det finns andra frågor. Laddningstiderna mellan kapitlen är frustrerande långa, även om de är mycket kortare när du dör och måste starta om från en tidigare kontrollpunkt.

Manuset är klumpigt och långdraget i delar, och trots kvaliteten på röstskådespelet känns några av samtalssektionerna smärtsamt tråkiga.

Spelet är prydligt med text - oavsett om det är från böcker din karaktär upptäcker, hans egna anteckningar i hans dagbok eller helt enkelt sammanfattningar av viktiga plotpunkter som visas under kapitel - vilket skulle vara bra om det inte presenterades i ett oläsligt litet typsnitt och fylld med grundläggande stavnings- och grammatiska fel, som verkligen drar dig ur berättelsen ibland.

Det här är den typ av krångel som hindrar Call of Cthulhu från att vara ett bra spel, men det är verkligen en upplevelse jag rekommenderar.

Spelet är en gedigen utflykt för H.P. Lovecraft och hans mest kända skapelse; men om du vill uppleva äkta Lovecraftian -skräck av högsta klass och med bra spelmekanik att matcha, föreslår jag fortfarande att du går och köper dig en kopia av Bloodborne istället.

Detta spel granskades av Jon Richter, författare av mörk fiktion och finsmakare av konstiga saker. Följ honom eller besök hans.